Jag gick av jobbet kl.16 på onsdagen och cyklade hemåt. Väl hemma intog jag en snabb måltid och hoppade in i duschen så att man luktade lite gott som omväxling. Jag hann inte mer än att klä på mig och packa väskan så var det dags att bege sig till tåget. Jag såg knappast fram emot tågresan men jag visste att den skulle vara mödan värd. Kl.17.46 rullade tåget in på perrongen i Töreboda och jag klev på. Dryga 3 timmar senare klev jag av i den kungliga hufvudstaden (Stockholm...duh!). Där mötte jag Anders och Love, vilket var planerat. Som bonus var både Robin och Mujan med. Hurra! En hel drös med trevliga människor! Anywho, off to the spelställe för kvällen. Det tog inte många minuter att gå dit, till Harry B. James.

  
Tre på väg...å Love som äter.

Precis när vi svänger runt hörnet in på Regeringsgatan så ser man Harry B. James typ hundra meter längre fram. Just när vi närmar oss ser vi hela Loudness kila in genom dörren. Vi var kanske tio meter sena! Jag vart lite lätt ilsk att vi missade dom men jag tog det ändå med ro. Sen gick vi in och började med förfriskningar. Jag drack en Red Bull & Vodka för första gången sen tonåren. Den var rätt smaskig faktiskt...men alldeles för liten. Mer öl!

Det var väldigt dåligt med folk när vi satt där på haket kl.22. Jävligt märkligt anser jag då Loudness är (okej, har varit) jävligt stora. Dom var det första japanska hårdrocksband som fick skivkontrakt med ett stort amerikansk bolag. Var väl kanske 50 pers där, det inkluderade svärbror Juha. Ja, det heter svärbror. Jag var rätt säker på att det bara var Loudness som spelade denna afton och trodde, enligt utsago, att dom skulle börja lira kl.21.30. Men varken Loudness eller det stundande förbandet började föränn runt kl.23. Jag borde ha tänkt "This is gonna be a looong night..." men det gjorde jag inte. Jag härjade på som vanligt. Jag minns typ inget av förbandet, jag fokuserade inte på dom, så här är istället några idiotiska bilder.

  
Kommentar överflödig.

Aaanywho (igen)... Förbandet lirade som dom gjorde. Minns att jag och Juha diskuterade att sångaren lät som Geoff Tate och gitarrist-bröderna lirat på M.I.T. i Hollywood. Dock var det inte minnesvärt, jag visste ju vad som väntade. Efter förbandet tog jag mig friheten att gå och ställa mig framme vid scenen för att garantera mig en bra plats...jag som hade tänkt hålla mig på behörigt avstånd...så det kan gå... Jag minns inte hur länge jag hann stå där men PLÖTSLIGT så kommer det in fyra gamla japaner och börjar lira HÅRDROCK! Surprice? I think not. FYHELVETEVADBRADETVAR! Jag räknade med att dom skulle promota den nya skivan "King Of Pain" och lira typ halva den och en sissådär fem gamla örhängen. Dom körde EN låt från nya plattan och resten från deras guldålder på 80-talet. Jag var helt salig! Det kan även höras på videon som jag kaaanske lägger upp på Youtube... Akira bränner av det ena feta riffet och solot efter det andra, Masayoshi spelar fett på basen, Masayuki är riktigt taktfast (och ser väldans mycket ut som Djingis Khan...så som man tror att han såg ut iaf) och Minoru...er fånig ut i sin hatt och sången hörs inte alls där jag står. Oh well, jag tycker att han har tappat stinget så jag är nöjd ändå.

   

Jag skriker och gormar och viftar mopp och röjer som jag kan göra ibland...när jag är full...vilket jag kan ha varit...jag minns inte...så mycket... Det var helt galet! Tidigt under spelningen, då jag röjt ett tag, gav basisten Masayoshi mig sitt plektrum. Arigato, Masayoshi-san! Tidigare hade jag permanent lånat ett plektrum från hans mickstativ...men det säger vi inget om... Så rockar gubbarna vidare och jag är lycklig, så lycklig. När herrarna går av scenen ber jag om att få en setlist, vilket jag får. Då kommer en roddare och tar den för mig och knycklar ihop i en boll tillsammans med en annans setlist. Jag var måttligt road så jag stod kvar och väntade tills roddaren gick iväg med basen, då tog jag bollen och gick därifrån. Jag är fan bäst. Då jag hade dubbelt så fick Juha ett plektrum och en setlist. Han blev glad.

  
Jag köpte en t-shirt också... 150 spänn!!!

Nu var klockan 01.30...pendeltågen slutar gå runt midnatt...hur FAN ska jag ta mig hem?! Vad gjorde jag? Jo, jag gick och köpte en öl till och väntade tills stället stängde. Bra val, eller hur? Föga men det skulle komma att "löna sig". Det hade väl gått en timme efter spelningen då jag såg att herrarna i Loudness skulle bege sig från Harrys. DET får jag ju inte missa. Så jag sprang ut och haffade Akira och Masayoshi för ett foto. Det hade jag även gjort med Masajuki tidigare under kvällen men Minoru missade jag helt. Typiskt men inte hela världen. Right. Efter fotot med de tu strängbändarna återvände jag tillbaks till Harrys men så sprang jag på den reslige trummisen (ja, det finns tydligen större japaner också...som inte är sumobrottare) och undrade lite käckt om jag kunde få en trumstock. That I got. Det är näst intill onödigt med sånt men fan vad kul det är! En trumstock som vad totalt sönderbankad (Masajuki spelar HÅRT!). Glad i hågen återvände jag in och fortsatte festa tills dom stängde.

"Så var det dags att gå hem", tyckte vakten. So we did. Jag hade insett att det går nattbussar hem till Huddinge. Min home(o)boy Love hjälpte mig hitta rätt buss hem från Åhlens så att jag äntligen kunde ta mig hem. Anders tappade jag bort. Hmm... I alla fall... Bussen gick bara till stora vägen så jag fick gå sista biten till Visättra. Jag hann knappt ens komma innanför dörren, kl.5 på morgonen, innan jag låg i sängen och sov. Söta drömmar!