Tjena, alla monsterdiggare!

Inlägg två i min terroristiska blogg behandlar ämnena Repetition och Gubbaröra. Det var just det jag gjorde i afton, repeterade med mitt band Gubbaröra. Okej, det är inte MITT band men du hajar poängen...hoppas jag. Anywho...

Jag åkte ut vid en halv fem för att justera, peta och vrida på mitt trumset så att det passade just mig. Tyvärr var jag tvungen att ha virveltrumman mitt framför mig vilket gjorde att jag inte har SÅ mycket utrymme för min egen kagge. Får ge fan i att andas när jag spelar, helt enkelt. På nåt sätt lyckades jag vrida till rätt bra ljud i hängpukorna men golvpukan får förbli ett mysterium. Ratt-ratt men no cigar. Men jag bankade ändå på den som om det var 1999. Mina nya dyra fina pedaler fick filtklubba så att dom lät lite mjukare men kaggarna gjorde att det ändå lät som ett disco när jag spelade med fötterna. Så kan det gå. Hi-hat stativet är ett mysterium ty jag fick inte pli på hur man höjer och sänker det vilket gör att locken bara ligger nån decimeter över virvelhöjd. Så kan man ju inte ha det!!! Ska skaffa mig en ny hi-hat och några fler stativ så att jag kan banka och slå hur mycket som helst, rent sporadiskt sådär. Dessutom kan jag inte ställa hi-haten så nära som jag vill så i nuläget får jag vrida över högerarmen nästan in i nästa rum för att nå. Så kan man inte heller ha det!!! Jaja, köpa mer grejor får det bli när jag har pengar till det. Bör nog skaffa mig en pall först.

Jag hade ju inte sagt ett knyst till mina bandkollegor om att jag införskaffat ett trumset så det vart en surprice när gubbarna kom in i repan. Janne tappade hakan, Stefan tappade byxorna, Jens tappade en krona och jag tappade förståndet i vanlig ordning. Jag var nöjd. Ingen kan vara missnöjd med ett rosa trumset.

Det var kul att träffa gubbarna igen. Jens hade jag inte sett sedan i somras och dom andra sedan vi spelade på teatern i oktober. Vi jävlas med varann i vanlig ordning, varför vara normal. Vi drog igenom en tio låtar där jag spelat endast några få tidigare vilket blev rätt intressant. Men jag är ju bäst så det gick ju...nja, sådär. Men det säger jag inte högt. Eller...ja...

Sen tog vi en kopp kaffe och en kaka och spånade om framtiden. Spelningar, inspelningar, hur många sockerkakor det egentligen går på ett ägg, Airbourne och en massa annat onödigt dravel. Same ol'e, same ol'e. Sen åkte jag hem och nu är jag här, hej hej.

I nästa vecka ska vi försöka skriva några låtar men dessvärre utan Jens för han skulle vara Lucia eller vad han nu sa... Iii alla fall... Slipp slapp snut, ducka sikta skjut.